Ja, utelåst har man ju prövat på nu iallafall och det är inget jag kan rekomendera, iallafall inte klockan 4 på natten. Efter jobbet mötte jag några fina på stan innan det var dags att tänka på refrängen. Jag och taxichaffisen satt i bilen först lite och chillade samtidigt som vi kollade på en olycka som hade hänt. Hahaha, var faktiskt väldigt spännande men till slut så ville jag åka hem och då rullade vi iväg. Väl på altanen fick jag känslan av att nyckeln inte skulle ligga i väskan som den borde, magkänslan liksom. Jag började leta lite smått, och tillslut kastade jag ut alla grejer ur väskan av ren panik och vände upp och ner på den. Ingen nyckel. Inte ens ett litet spår efter nyckelhelvetet som skulle ta mig till värme och min älskade, älskade säng. Hade nästan lite dödslängtan, för där satt jag, på altanen i 8 grader i tunna kläder. Fick världens snilleblixt, så idén var att jag skulle knacka på hos grannen som har en nyckel in till oss, men självklart var dom bortresta just denna dag. Otippat? Nej.

Hade iallafall en fin röst i örat som sällskapade mig lite i ensamheten, så det var ju tur. Efter en evighet i kylan (kändes det som) kommer Anton som en hjälte, och han hade min nyckel med sig! Vad skulle jag annars gjort? Hade planer på att sitta på altanen och se soluppgången, eller att börja promenera till mitt andra hem i Hille. Men sen kom ju den geniala lösningen som var guld värd. ♥


Ett motto jag försökte tänka på igår, men det höll tyvärr inte...